chaos.

http://brunetten.se/2014/01/08/om-ombytta-roller-i-valdtakt-vad-hade-han-pa-sig-da/

tystnad på bloggen i vanlig ordning. jag har försökt leva mitt liv, glömma det som varit och gå vidare. det har inte gått så bra, jag kan inte lämna det bakom mig och särskilt inte efter igår, när det förflutna oväntat sköljde över mig på nytt. jag vet inte hur många (om någon alls) har kunnat undgå blogginlägget som cirkulerar på diverse internetforum just nu. debatten har blossat upp på nytt och jag har varit oerhört förbannad det senaste dygnet. som den totalvägrande Facebook-användare jag är, så hade jag trots allt ändå turen att få nys om vad som sprids som en löpeld, tack vare en av de grymma kvinnorna jag följer på Instagram. det verkar som att det hela började på Tumblr, men jag är inte helt säker. tack vare Google hittade jag i alla fall ovanstående länk. gå in och läs.

inlägget i sig kan tolkas både som ironiskt, skrattretande, förminskande och stärkande. åsikterna är många och jag förstår varför det sprids på det sätt det gör. dels, så är det sådana urbota idiotiska kommentarer som framställs i inlägget, att jag själv inte vet om jag ska skratta eller gråta. min personliga favorit är denna; ”Vadå, stod han bara där i elden och var helt paralyserad? Vill man inte bli uppeldad så måste man ju göra mer motstånd och visa tydligt att man inte vill. Säga nej mer än 30-40 gånger, minst.” denna kommentar är så klockren, slående, skrämmande och fullkomligt magnifik - allt på en och samma gång. men, den är också alldeles för sanningsenlig för att kunna ignoreras. har du fått frågan själv? den där elaka, smärtsamma, smäll-på-käften-ifrågasättningen..

varför inte Du gjorde mer motstånd? slogs? sparkades? klöstes? skrek? kallade på någon? gjorde allt som stod i din makt för att komma därifrån? sa nej? skrek nej? sa sluta? skrek sluta? vägrade ligga still? splattrade som en ål på torra land för att försvåra möjligheten till en penetrering? eller fokuserade Du på allt i din omgivning? kanske på hans blick, hans lukt, hans kläder, hans gester. försökte räkna ut om han egentligen var fullt medveten om vad han gjorde mot dig. försökte komma på hur du hamnade här. eller började du planera den kommande veckan? dina matlådor, dina läxor, dina möten, dina arbetsuppgifter, började rabbla alfabetet baklänges.. vad som helst för att inte tänka på smärtan. vad gjorde Du för att överleva den dittills värsta händelsen i ditt liv?

jag kommer ihåg det som igår. paralyseringen. det var första gången jag upplevde den, men det var inte den sista. jag kan fortfarande hamna där ibland och känslan ger mig fullständig panik. att vara oförmögen att tala, röra sig, kunna koncentrera sig på någonting annat än "varför i helvete gör inte min kropp som jag vill?". den känslan är fullkomligt fruktansvärd och han satte mig i den sitsen för snart sjutton år sedan. det låter så långt bort. och ändå är detta bara året då jag blir tjugoåtta. så himla avlägset det är, egentligen. om det inte vore för de återkommande påminnelserna om vad som hänt. och jag kan skämmas över det, över alla övergrepp. över att jag lät någon annan stjäla makten och kontrollen över min kropp. och jag skäms över den skam som jag bär.

jag mår illa ofta nu. det senaste dygnet har jag varit spyfärdig över alla kommentarer som hör till ovanstående blogginlägg, men även för att min egen historia har sköljt över mig. i vanliga fall så brukar jag kunna hantera det, mardrömmarna blev en del av dygnet och känslan av att aldrig komma därifrån är alltid närvarande. och jag fokuserade på annat. när han gick över gränsen första gången så försvann jag från mig själv. jag frös totalt och jag minns hur jag försökte lyfta på mina armar och det var som att de var fyllda till bredden av bly. jag kunde inte röra mig. rent fysiskt, så tog jag mig inte därifrån. jag kunde inte prata, och vem skulle jag ha kallat på? det var ju ingen annan där. jag var fast, hos honom, i hans grepp. och jag var ett barn. precis som han, men han var äldre.

och han visste att det var fel. han slutade i samma stund han hörde steg närma sig. det var hans tecken på att det var dags att sluta. min paralyserade kropp var inte tecken nog. alla "nej" som jag började skrika när jag återfått min röst, var inte heller tecken nog. risken att bli påkommen, det var hans signal om att det var dags att sluta. och jag förstod aldrig varför. jag förstod inte varför mina "nej" och min tydliga ovilja inte var tillräckliga tecken, när ett par stampningar och en hand på dörrhandtaget dög. inte förren flera år senare insåg jag att han inte ville åka dit. att han visste att han skulle ha åkt dit, om hon hade sett honom. det innebär att han visste att jag inte skulle bli trodd, eller så var han övertygad om att jag aldrig skulle berätta det för någon. bristen på vetskap dödar mig.

hur överlever Ni?