"something different"

det känns inte lockande att skriva inlägg här längre. det ger inte den där inre friden på det sätt som det en gång brukade göra, och jag vet inte vad som är annorlunda. tankarna går i samma banor, flashbacksen dyker fortfarande upp ibland och känslan av att inte vara värd att slåss för har tyvärr inte blivit utbytt mot någonting trevligare. det enda som egentligen är annorlunda nu är tiden som läggs ner på kaoset och på vilket sätt detta kaos manifesteras i mina drömmar. saker är som de alltid har varit, men samtidigt är det också fullkomligt och totalt annorlunda. det är som att saker och ting visar sig i ett annat ljus nu och förändringen kom med hösten.

sorgen är inte lika ledsam längre, den gör inte ont på det där hjärtskärande sättet. att någon i min närhet pratar om sina underbara föräldrar och det fina stöd de är, känns inte längre som en välriktad käftsmäll i mitt ansikte. jag vet inte om det bara är som jag naivt hoppas, eller om jag faktiskt har lyckats ta mig vidare i min kris. det känns genuint och äkta och tankarna som har cirkulerat de senaste åren har inte samma inverkan på mitt liv längre. frågan "varför" förgör mig inte längre, men den lämnar utrymme till en ny form av eftertanke och det är välbehövt. jag antar att jag behöver den här perioden också, så att jag kan se på saker och ting från en objektiv ståndpunkt även om jag är huvudpersonen i kaoset. birollernas platser i mitt liv börjar successivt suddas ut, men det är inte på det där forcerade sättet som det var i början, utan nu kommer det istället mer naturligt och det hjälper mig att släppa taget.

att släppa taget har länge varit en av mina största rädslor. det har liksom varit så fruktansvärt definitivt och jag har velat hålla alla möjligheter öppna, bara i fall att. kanske saker skulle kunna bli annorlunda om alla dörrar stod öppna och om alla fönster var på glänt. det har varit en naiv tanke av mig och det har även varit en väldigt romantiserad bild av verkligheten, för den har inte varit sanningsenlig för fem öre. även om jag inte har kunnat erkänna det för människor i min omgivning så har jag, till viss del, kunnat föra konversationen i mitt eget huvud. jag har kunnat diskutera varför jag håller dörren öppen, vad jag hoppas på, vilka för- och nackdelar som finns och hur den egentliga situationen ser ut. och faktum är; det spelar ingen roll hur länge jag hade väntat, hur många fönster eller dörrar som hade fått stå öppna, det hade inte gjort någon skillnad. hon gjorde valet att inte kämpa och hur jobbig den insikten än skulle kunna vara för mig, så är det också den enda sanningen jag har att förhålla mig till. inte mer, inte mindre.

www.fatta.nu

"Det räcker med att säga våldtäkt. Då ryggar folk tillbaka. Att vara våldtagen är som att vara med i en speciell klubb. Det finns en tydlig bild över hur det känns och hur vi beter oss. Man hinner inte säga mer än våldtäkt förrän man fått en stor fet jävla stämpel på sig och någon bytt samtalsämne.
Detaljerna kan jag inte sätta ord på. Det jag minns håller jag för mig själv. Några vet lite grand, i grova drag. Men detaljerna vet bara jag. Och han. Och det jag förträngt vet bara han. Men, egentligen, det var väl inte så farligt…? Tänk på kvinnorna i krigsdrabbade länder som våldtas av soldater medan deras barn tittar på. Har jag verkligen rätt att känna som jag känner? (kort paus) Men jag var bara 16. Jag hade aldrig kysst en man, aldrig ens kramat eller hållit någon i handen.

(“Varför har du ingen pojkvän?”) Av någon anledning får jag den frågan om och om igen. “Varför har jag ingen pojkvän? För att jag är ett freak” Jag vet aldrig vad jag ska svara. Det kan vara svårt att inte klara att vara någonting annat än själv i en värld där allting kretsar kring sex och kärlek. (“they say that the world was built for two, only worth living if somebody is loving you…”)

Vi behöver bryta tystnaden. För det som inte talas om är svårt att förstå. Och vi är så många. Uppskattningsvis en av fyra kvinnor i Sverige blir under sitt liv våldtagna. Vart finns ni? Hur gör ni? Jag ser er inte och förmodligen ser ni inte mig. Men jag tror att ni klarar er så bra. I min värld är det BARA jag som inte klarar av att ta mig vidare.

Men jag vill inte vara den som bryter tystnaden. Jag vill inte att någon ska veta. Jag skäms fortfarande. Och jag känner mig konstig som är som jag är. Överdriven och svag och…. Äcklig. Allt är äckligt. Jag är äcklig. Min kropp är äcklig. Sex är äckligt. Äckligt, äckligt, äckligt. Jag får ibland svårt bara att vara i samma rum som en man. Hur sjuk i huvudet är man inte då? Men rädslan kommer från mer än våldtäkten. Den beror också på alla de saker som hänt efteråt. Saker som jag förmodligen inte haft så svårt att hantera om jag varit normal. För det är så jag tänker. Om jag hade varit normal. (but I’m a creep I’m a weirdo what the hell am I doing here….)

Jag har blivit tafsad på fler gånger än jag kan räkna. Både av män jag känt och litat på och av främlingar. På fler ställen av min kropp än jag vill minnas. Jag vet inte om jag haft otur, om det bara sätter djupare spår i mig än i andra eller om det berott på någonting jag gjort. På sätt och vis är det mitt eget fel. Jag har rest runt i världen, ibland själv, jag har varit ute nästan varje helg och är i princip aldrig hemma. Då är det klart att det händer saker. Lilla du, var inte så naiv.

Fyra gånger i mitt liv har jag blivit förföljd. Hjärtat har bultat så hårt i mitt bröst att jag trott att det ska slå sönder min bröstkorg. Och jag har tänkt att blir jag våldtagen igen då är det kört. Då går jag under. Då finns det absolut inget hopp. Men jag har ju inte så mycket hopp att förlora. Egentligen gör det ingenting om någonting händer. Bättre att det händer mig igen än att det händer någon annan. Jag är ju redan körd. Ibland har jag till och med önskat att någonting riktigt hemskt skulle hända, vad som helst. Någonting som skulle göra det okej att ge upp. Hamna på psyket och bli drogad bortom kännedom. Slippa kämpa. (och hon springer med tindrande ögon…)

Jag går alltid tillbaka till mig själv när någonting händer. Grannen som tyckte om att stå utanför mitt fönster och stirra in, och som, när han tog upp en kamera och började fotografera, fick mig att leva med gardinerna ständigt fördragna. Han får mig att känna mig äcklig. Männen som följde efter och filmade mig på gatan, som inte slutade fast jag bad dem. De får mig att tänka att jag borde betett mig annorlunda. Var det verkligen nödvändigt med tajta jeans och höga klackar? För ger du dig in i leken får du leken tåla.

Men det finns inga trygga zoner. Jag brukade tycka om att gå och simma tills en man utnyttjade det faktum att man simmar iklädd endast bikini. En gång väcktes jag mitt i natten av att min väns gifta brorsa tryckte sina läppar mot mina så att jag inte fick luft. En av mina bästa vänner (en man) blev en natt för full, kallade mig ful och körde upp handen mellan mina ben. På gator skriks ord efter en av män i grupp. På pendeln på väg hem en kväll vid åttatiden knäppte en man stirrandes upp sina byxor och började ta på sig själv. På en liten fiskebåt i Honduras tog guiden mellan mina ben. På arbeten har jag blivit fotograferad mot min vilja, blivit tafsad på och tvingats höra kommentarer om min kropp. Men jag borde kanske valt andra jobb. Borde kanske åkt direkt hem från skolan varenda dag. Borde verkligen inte varit ute och rest, och borde absolut ha tänkt på att inte göra saker om jag nu tvunget ville se världen.

Jag vet inte längre vad jag ska tänka eller tro. Min egen uppfattning om saker känns inte riktigt trovärdig utan bekräftelse utifrån. Men jag berättar om saker som på skämt när jag söker bekräftelse. “Vet ni att jag blev jagad genom Bangkoks gator? Asså mitt på dagen. Helt seriöst, där sprang jag förbi alla människor i mina flipflop och han sprang efter i sina. Flop flop flop på asfalten i flera kvarter. Och ingen stoppade honom! Sjukt va?!” Jag skrattar när jag berättar att en man på en trång buss under en skolresa i Florens stod och flåsade mig i örat medan han tryckte sitt stånd mot min höft i juckande rörelser. Någon meter bort stod min lärare och resten av klassen, men jag fick inte ur mig ett ljud. “Knäppt va? Jag kunde ju ba sagt någonting!” Fast jag vet att jag inte skulle kunnat. Det var för äckligt. Jag ville inte acceptera att det hände, jag ville stirra ut genom fönstret och låtsas som ingenting.

Reaktionerna blir bättre om man skrattar när man berättar. Då är det ingen som frågar vad jag hade på mig eller hur jag betett mig, om jag inte “antytt någonting” eller inbillat mig det hela. Om det inte fanns någon chans att ansvaret kunde läggas på mig eller på omständigheterna. Men jag undrar varifrån den attityden kommer, för jag vet att jag inte är ensam om att aldrig känna mig trygg. Min vän gick till läkaren för att hon inte mådde bra. Han tog hennes nummer från journalen och började skicka oanständiga sms. En bekant “var dum nog” att åka svarttaxi och blev kidnappad. En annan blev våldtagen under semesterresan. En tredje hade som liten en fritidsledare som tyckte för mycket om barn. En fjärde blev förföljd och hotad av sitt ex. En femte blev våldtagen av sin pojkvän. En sjätte trodde att hon kunde gå på krogen utan att hålla koll på sin drink och blev drogad. En sjunde blev slagen på sitt jobb när hon sa ifrån för att hon fått nog av smeknamnet ‘sexy’ och att bli tafsad på. En åttonde fick godkänt i matematik i utbyte mot samlag. En nionde blev våldtagen av sin släkting. En tionde bodde som liten granne med en dömd pedofil men vågade själv aldrig anmäla. En elfte… Jag skulle kunna fortsätta alldeles för länge. Vi är likvärdiga medborgare i detta demokratiska och fantastiska land. Lika inför lagen. Men fosterpappan som om och om igen våldtog sitt fosterbarn fick tre år i fängelse, medan flickan troligtvis är märkt för resten av sitt liv. Vart står vi? Vad tänker vi? Vad är vad och vem är vem? Idag är det svårare och får värre konsekvenser om du smugglar in narkotika i Sverige än om du smugglar in en människa och låter folk betala för att våldta henne. Vad säger det om vår syn på övergrepp?

Någonting jag verkligen önskar är att jag som 16-åring hade sluppit vara så ensam. Att jag känt att det var ett problem som det nån gång ibland talades om. Som till exempel ätstörningar eller skolstress. För det talas så väldigt lite om våldtäkt och övergrepp, och när det väl görs tycks det alltid vara på samma sätt. Detaljer kring övergreppet beskrivs, men så sällan konsekvenserna. Konsekvenserna beskrivs istället av omgivningen, utifrån hur kvinnorna och männen som berättat efteråt beter sig. Och jag önskar att jag hade haft någon form av referensram. Att 16-åriga jag hade hittat en bok eller sett en intervju med någon som berättat vad det inneburit för honom eller henne att leva med erfarenheten av en våldtäkt eller ett övergrepp. För tumultet av olika konfliktartade känslor som levt i mig sedan jag var 16 har jag först nu börjat förstå är väldigt vanliga. Det är först nu som jag börjar närma mig tanken på att det är ok att jag kände som jag kände. Det är därför jag står här och berättar. För att jag tycker att det behövs. De flesta av er är väldigt unga och jag är rädd att någonting en dag kommer att hända någon av er eller någon ni känner, eller att det redan hänt. Och jag vill inte att någon ska behöva känna sig så förvirrad och så ensam som jag kände mig.

Jag skyller ingenting på samhället. För det finns, fantastiskt nog, ställen dit man kan vända sig och få hjälp. Tänk att vi människor tillsammans, på bara dryga 100 år, har lyckats bygga upp ett sådant system. Och vi är på väg åt rätt håll. Det händer mycket och det går fort. Så alla kanske inte riktigt hänger med. Och de som inte förstår kommer inte kämpa lika mycket som dem som förstår. Därför måste vi börja prata. Vi måste prata om våldtäkt och övergrepp. På riktigt. Utan stigman. Utan romantiserade offerroller. Så här känns det, så här påverkar det mig. Svart på vitt och utan bortförklaringar. Och vi måste sluta jobba mot varandra. Vi måste sluta leva i det förflutna och vi måste sluta leta syndabockar. Om alla bara vänder taggarna utåt, hur ska vi då lyckas skapa en bättre framtid för våra barn? För är inte det viktigare än att hitta någon att lägga skulden på? Och alla mår bättre desto mer jämställt och tryggt ett samhälle är. ‘Vi’ får inte vända oss mot ett abstrakt ‘dom’."

källa: http://fatta.nu/vi-behover-bryta-tystnaden/

"picture perfect memories"

"..picture perfect memories
scattered all around the floor
reaching for the phone 'cause
i can't fight it anymore

 

and i wonder if i
ever cross your mind.."

 

en smärre evighet har hunnit passera sedan jag skrev någonting till er senast. jag kan inte sätta fingret på varför den totala tystnaden uppstod, men jag har njutit av den. en del av mig tycker att känslorna blev för många där, någonstans på vägen, och det var svårt att hitta en orsak till att dela dem med er. en annan del av mig blev rädd för kaoset, men ännu mer rädd över att fel människor skulle få ta del av det. ibland känns det som att det finns för många delar av mig, eller så finns det bara för många viljor i denna kropp. alla dessa dilemman, vad jag borde, vad jag vill, vad jag behöver, vad jag måste, vad som är politiskt korrekt och vad som egentligen är för mycket sanning för att hantera. det är någonstans på den vägen som det sköna i att skriva, plötsligt bara försvann. orden kändes framtvingade, ångesten minskade inte och suget efter att starta upp datorn blev bara mindre och mindre. detta, just nu, klockan 03:00 på natten, är första gången sedan maj månad, som jag känner ett behov av att skriva. jag kunde inte somna, jag låg bara och vred och vände på mig och tankarna samlades på hög. och när jag låg där i mörkret och såg ljuset skifta i taket, så återkom lusten till att skapa.

 

de senaste dagarna har jag varit ensam i detta hem. det har blivit mycket filmtittande och väldigt mycket tänkande. jag såg en film som verkligen gav mig en käftsmäll. någonstans skaffade jag mig uppfattningen om att det skulle vara en lättsam handling och mest en film att vila ögonen på, men det visade sig att jag hade helt fel. det visade sig vara en film om hur det är att vara tonåring, men jag tycker att den mest handlade om hur en relation mellan mor och dotter kan se ut. det var det som gjorde så jävla ont; för även om det var en film, så lyckades den träffa väldigt ömma punkter hos mig. beteendet mellan mor och dotter påminde mig så mycket om hur det faktiskt brukade vara en gång i tiden. det gjorde ont att bli påmind om en tid som sedan länge är förbi, särskilt när jag inte var det minsta beredd på det. jag reagerade på hur jag liksom slutade andas vid olika tillfällen i filmen, för att jag blev så påverkad av själva handlingen. jag hörde av mig till min sambo för att lätta på trycket och han sa det där som jag inte riktigt vågade påpeka själv; "även om ni brukade ha det så en gång i tiden, så har hon bevisat det senaste året att det bara var falskt. det hon har gjort är oförlåtligt."

 

och jag vet att han har rätt. jag vet att det inte ska ligga på mig att bibehålla kontakten, inte på den nivå den ligger på nu. men det gör liksom inte mindre ont för det. och som jag har sagt förut; med tanke på det som har hänt, så vet jag inte om jag skulle vilja ha någon form av relation. men det svider ändå som aceton i nyskapta sår, att upptäcka att ens mamma inte anser att man är värd att slåss för. även om jag vet att jag aldrig kommer att kunna förlåta henne för det hon har gjort (eller inte gjort, beroende på hur man ser på det), så finns det perioder då jag inte kan låta bli att tänka på henne. bara häromdagen slog det mig att jag hade kunnat vara död och hon hade inte vetat om det. ibland undrar jag hur det hade känts för henne, att mötas av den nyheten. jag undrar om hon hade brytt sig, om det hade påverkat hennes bubbla eller om hon hade upplevt en känsla av lättnad. mina känslor låter alltid så jävla krassa, när jag ser dem svart på vitt såhär. men de är inte mindre verkliga för det och jag har inte tänkt låtsas som att allting är en dans på rosor, när det är uppenbart att så inte är fallet. jag skulle skriva hela sanningen och inte delar av den och det har jag tänkt fortsätta leva upp till.

 

så därför tänker jag nu meddela en sak för er, som egentligen är privat. men å andra sidan, så är ju allt innehåll i den här bloggen rätt så privat också.. eller så är det bara så omgivningen vill få en att tänka; att sexuella övergrepp är någonting som är privat och därmed inte bör delas med allmänheten, och därmed kan det också få fortsätta i det tysta, bakom stängda dörrar, så alla jävlar kan blunda för det. jag har inte tänkt anpassa mig till det tänket, så för några månader sedan bestämde jag mig för att sätta en gräns. en mental gräns som mest finns där för mig och för mitt måendes skull. en gräns som ingen annan får passera och något som kan ses som en form av utgångsdatum. om det jag önskar uppnå inte har inträffat innan detta datum, så kommer jag att släppa taget om det. för min skull har jag bestämt mig för att när det datumet kommer; då är det slut. då räcker det med undanflykter och olika former av bortförklaringar och skenheliga lögner. det finns gränser och just precis för att mitt tålamod och min vilja att ge många chanser, så tvingar jag nu mig själv att dra en gräns betydligt tidigare än vad jag hade gjort i vanliga fall. det är nu den mentala träningen börjar: att våga säga nej.

"miracles exist"

idag träffade jag en individ som har kommit att betyda väldigt mycket för mig. jag har varken träffat eller sett henne på evigheter och det första hon gör när hon ser mig på gatan, är att spricka upp i ett leende och möta mig med öppna armar. jag har aldrig berättat för henne om min bakgrund, jag har varit rädd för att bryta ihop hos henne. eller egentligen har jag inte varit rädd för att bryta ihop, jag har snarare varit rädd för att bli omhållen och struken över håret. så från ingenstans, utan att jag kunde stoppa mig själv, så berättade jag för henne om övergreppen. jag var nog lika oförberedd på det som hon var, med tanke på den blick jag fick. det var inte en oförstående blick och det var inte en "detta ändrade precis min syn på dig som individ"-blick. det var en blick av empati, en blick av sorg och en blick full av kärlek. den blicken fick mig att vilja gråta, känslan hon framkallade blev för mycket.

hennes ögon sa allt det där som jag önskade att min mamma någon gång hade kunnat visa. en vetskap om att hon finns där, en bekräftelse på att jag förtjänar någonting mer och en försäkran om att det inte är mitt fel. allt det fick jag i en viktig individs blick idag, en individ som inte har någon skyldighet gentemot mig. det verkade som att hon tvivlade på att jag förstod vad hon ville få fram. hennes tvivel blev tydligt när hon försäkrade mig på nytt genom att säga: kom och fika någon dag, jag har alltid tid för dig.

den gesten gjorde så fruktansvärt mycket för mig och jag har inte kunnat sluta tänka på henne sedan dess. hela hennes agerande sedan hon kom in i mitt liv har alltid varit så vårdande, på något sätt. den där omhändertagande, varma famnen som bara vill finnas där. den där blicken som önskar en all lycka i världen och som får en att tro på sig själv. hennes agerande, hennes ord och hennes leenden har alltid varit så fruktansvärt genuina och jag har varit rädd för att låta henne komma nära. jag har varit så rädd över att hon ska kunna visa mig den fina delen av världen, utan att förminska min upplevelse av den. jag har varit rädd över att hon ska visa att jag kan må bra och att jag förtjänar det. jag har varit rädd över att hon ska övertyga mig om att jag inte behöver vara rädd för att såras i hennes närhet. jag vet att hon hade visat att mirakel finns. hon hade lyckats övertyga mig om det, bara genom att existera.

"fight for your rights"

igår spenderade jag större delen av min dag med att ringa en hel del samtal. det har nämligen inte hänt någonting sedan jag bad min sjukskrivande läkare att skicka en remiss till psykiatrin. när jag ringde till mottagningen för att ifrågasätta varför jag fortfarande inte blivit kallad, så visar det sig att psykiatrin inte har fått in någon remiss i mitt namn. jag satt mest som ett förbannat frågetecken, då den remissen skulle ha skickats för två månader sedan. jag tackade sköterskan för hjälpen och sedan spenderades en timme med att försöka få tag på någon att skälla ut på vårdcentralen. kvinnan som jag till slut fick tag på beklagade det inträffade och lovade att gå och prata med min läkare för att sedan återkomma med ett besked under eftermiddagen. hon dubbelkollade mitt nummer och vi la på. kvinnan har fortfarande inte återkommit med svar, så imorgon ska jag ringa och skälla ut min vårdcentral i dubbel bemärkelse.

för övrigt har jag nu under kvällen suttit och googlat vilken form av hjälp det finns när det kommer till min problematik. resultaten, eller snarare bristen på dem, är skrämmande. jag googlade mina diagnoser, jag la till övrig problematik, jag ändrade form på mina sökningar och resultaten var fortfarande lika obefintliga. nu är det inte så att jag inte vet hur jag ska söka för att få rätt information, för det är jag en riktig fena på. problemet är att det knappt finns någon hjälp att få. just när det kommer till PTSD-problematiken så finns det bara ett team här och det riktar sig enbart till flyktingar. och jag är glad för deras skull, över att de som kommer hit kan få den hjälp de behöver - problemet är att PTSD inte längre är en diagnos som bara förknippas med krig och tortyr. eller så är det just det som är problemet, att man fortfarande ser det på det sättet - trots att man kan drabbas av PTSD på grund av helt andra orsaker.

jag hittade förresten lite information när det kommer till den mottagning som min remiss borde ha skickats till. när jag hittade till deras sida så stod det klart och tydligt att man har fem träffar på sig, innan de skickar en vidare till en annan instans. detta är ett ställe som ska räknas som vuxenpsykiatri med specialister inom särskilda problemområden - men man får inte träffa specialisterna mer än fem gånger? för mig låter det helt absurt och imorgon måste jag ringa och prata med dem och kolla upp om det stämmer. om så är fallet, så måste jag kontakta min läkare på nytt för att hindra att en remiss går iväg. för mig är det lönlöst att bli remitterad till någon som jag bara får träffa fem gånger, då jag har sexton års problematik att bearbeta. ska jag hinna det på fem möten? jag kan snacka, men inte till den grad som de enligt hemsidan verkar kräva att man ska göra. så vad är egentligen poängen med att komma dit då?

en fördel med allt detta strul, är att jag hittade en samlingssida för olika former av terapi. via denna sida kan man söka antingen via terapiform, utbildningsgrad, kön eller var man bor/arbetar. jag hittade några olika kvinnor som verkade passa för min problematik och skickade mail till dessa. jag förklarade min problematik kortfattat och ställde mina frågor. det som i dagsläget är viktigast för mig att veta när det kommer till en samtalskontakt är om högkostnadsskyddet gäller, vilken erfarenhet de har av min problematik, om det finns någon maxgräns gällande hur många träffar man får ha, hur de går tillväga, samt hur långt varje enskilt möte är. jag frågade även om det krävs remiss för att komma i kontakt med de olika terapeuterna. jag fick nyligen svar från en av kvinnorna, trots att jag mailade för bara någon timme sedan. det ger ett plus i kanten från min sida. nu får vi se vad övriga svarar på mina frågor.

länk till sidan: http://www.nova-net.org/

"dead and gone"

jag inser det ironiska med att posta detta inlägg nu, med tanke på innehållet i föregående inlägg. men jag har sedan tidigare bestämt att Sanningen ska vara den röda tråden i denna blogg och då ska jag också visa alla delar utav den. innehållet i detta inlägg var en insikt som slog mig häromdagen och sedan dess har jag gått omkring i någon sorts apatisk dimma där jag inte lyckas få ordning på varken mina känslor eller tankar. när jag försöker prata om det så hittar jag inte de rätta orden och när orden försvinner så börjar min underläpp att darra och tårarna samlas i ögonvrån. jag vill inte gråta över henne. jag tycker inte att hon förtjänar mina tårar. men sedan tänker jag på "det inre barnet" som alla vill prata om nu för tiden. personligen tycker jag att det hela låter väldigt löjligt på ganska många plan, men jag förstår ändå poängen. och det är väl det som är det egentliga problemet - jag har ett inre barn som är totalt oförmöget att sluta sukta efter kärlek, förståelse, respekt och omtanke från en förälder. och just detta inre barn som råkar tillhöra mig, orsakar just nu ett enormt och fullständigt kaos i mitt vuxenliv. jag försöker att stanna i känslorna och låta dem släppa taget om mig, istället för att själv försöka släppa taget om dem. än så länge har jag inte lyckats och därmed står jag still i ett virrvarr av känslor som jag inte vet hur jag ska hantera och resultatet blir att jag lever i mitt eget huvud, oförmögen att leva här och nu.

1/11 2012. det datumet hittade jag precis i min utkorg på den privata mailen. det var det datumet jag skickade mitt tio sidor långa brev till henne. jag fick ett svar från henne ca två veckor senare. om man bortser från hennes halva a4, så minns jag inte sist jag hörde något från henne. hon skickade ett halsband i julklapp och ett par örhängen. när jag fyllde år kom ett nytt halsband. jag har inte använt något av dem. jag var inte glad när jag öppnade presenterna, jag ville inte ha dem. det handlar inte ens om att vara "otacksam" - det handlar om att jag plötsligt får gåvor efter att jag sagt upp kontakten. som att hon tror att jag kommer glömma och gå vidare om jag har ett fint smycke runt halsen. förstår hon inte att jag så mycket hellre hade velat ha ett långt, genomtänkt brev istället för massproducerade smycken? någon form av respons på alla mina frågor som bara hon har svar på, någon form av bekräftelse så att jag förstår att hon faktiskt har tagit sig tiden att försöka förstå hur det har varit att gå i mina skor under alla år? men nej. hon kunde inte ge mig det. och nu har vi inte haft någon kontakt på över ett halvår. jag minns inte sist jag pratade med henne och jag minns inte heller vad som blev sagt. jag minns inte hur stämningen var och en del av mig tror att det är lika bra så.

hon skrev att bollen ligger hos mig, att det är upp till mig om vi ska ha någon kontakt alls. det låter för mig som en ultimat ursäkt för att själv kunna ta den lätta vägen. jag vet att det var mitt val att säga upp kontakten med henne, ingenting annat har ju fungerat hittills. jag står fast vid att jag inte vill ha någon kontakt med henne innan hon kan ge mig så pass mycket respekt att hon kan svara på mina övertydliga frågor i brevet, men en del av mig vill att hon ska vilja ha kontakt med mig. jag kan bara känna mig så fruktansvärt raderad ibland när jag tänker på henne. jag ställde ett ultimatum och hon ignorerade det. jag skrev allt som jag har känt under flera års tid och hon kan inte ens bemöda sig med att försöka hitta svar på alla frågor jag ställt. en del kanske tror att det handlar om att jag tar till drastiska metoder för att få uppmärksamhet, men så är verkligen inte fallet. klart jag vill ha uppmärksamhet från henne, men inte vilken uppmärksamhet som helst och definitivt inte en som är framtvingad. jag vill ha genuina känslor, genuina lyckönskningar och genuin kärlek. jag har inte fått det och för min egen skull och för mitt eget välmående, så finns det bara en enda väg att gå - och det är så långt bort från henne som möjligt, både geografiskt och känslomässigt. det finns inga andra möjligheter. hur fruktansvärt ont det än gör, så börjar det helt plötsligt att gå upp ett ljus för mig; min mamma var inte villig att kämpa för mig.

"what would happen if you died?" part 2.

och om mamma skulle dö? hur skulle det påverka mig då? jag funderar över vem av dem som skulle få i uppgift att meddela mig om hennes dödsfall. jag funderar över hennes begravning. hur det skulle kännas att gå på den, medveten om att min förövare skulle vara där. medveten om att jag och min mamma inte har haft någon kontakt på månader. jag vet inte hur mycket det spelar in, jag vet inte hur långt detta kommer att gå. jag vet inte om hon kommer att ge mig svar på mina frågor, då hon hittills inte har visat minsta intresse till att göra det. så hur skulle det bli om hon dör? skulle jag ”ångra allting som aldrig blev sagt” eller skulle det mer kännas som ett fysiskt bevis på min mentala process? det kanske bara är som jag försöker skydda mig från att bryta ihop, men jag ser inte henne som mamma längre. en mamma skyddar sina barn och finns där. det gjorde inte hon. inte då och inte nu. jag lär mig vad jag behöver och det jag behöver kommer jag aldrig få av henne. insikten har varit nödvändig, men den är långt ifrån smärtfri.

"what would happen if you died?" part 1.

det är någonting som jag tänker på väldigt ofta; "vad skulle hända om någon av dem dog?" med tanke på att jag inte har någon direkt kontakt med min ursprungsfamilj, om man bortser från de få mail jag har skickat utan att få någon vidare respons - så känns den tanken lite skrämmande och lite främmande. om han nu skulle dö skulle jag nog inte bry mig nämnvärt. kanske skulle jag känna mig lättad. kanske skulle jag kunna känna mig fri. kanske skulle mitt ohälsosamma förhållande med det dåliga samvetet slå ner mig till marken. jag hoppas att jag skulle känna mig fri och att jag skulle lyckas hålla det dåliga samvetet borta från mitt liv, men jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att slippa oroa sig över att någon annan kan skadas till förmån för hans lustar. jag har önskat livet ur honom väldigt många gånger, men ändå kan jag inte hata honom. det fanns en tid när det var allt jag gjorde. all min energi gick åt till att vara förbannad och hatisk. mot honom, mot hans handlingar, mot omvärlden. men jag är inte kvar där längre.

är det logiskt att önska livet ur någon som man inte är kapabel att hata? jag har problem med att hitta logiken i mina egna känslor och tankar, men samtidigt är det såhär det ser ut. jag hatar honom inte. jag önskar honom inget gott, men jag hatar honom inte heller. jag vet att det inte skulle påverka honom att jag bär omkring på hat. jag vet också att det hade påverkat mig enormt. jag vill inte ha hat i mitt liv längre, men jag vill inte ha någon utav dem i det heller. jag vet inte när jag slutade hata honom och det stör mig lite. det finns inget speciellt tillfälle som jag kan minnas att jag upplevde som "okej, nu hatar jag inte honom längre. det är inte värt det." kanske var det någonting som kom krypande, någonting som växte till sig successivt genom åren och genom självständiga insikter. jag vet inte när förändringen inträffade och jag har ett problem med det, då jag vill kunna urskilja de specifika händelserna. jag funderar på om jag ska rannsaka detta och försöka hitta det tillfälle då hatet lämnade mitt system och lämnade plats för annat.

nu är jag istället fast i sorgen. jag känner sorg över allt som hade kunnat bli, över den bror han hade kunnat vara. jag känner sorg över att jag inte vet vilka möjligheter jag hade haft om övergreppen aldrig hade inträffat. jag undrar vem jag hade varit som individ. jag undrar vad mitt system hade varit fullt av, om alla tankar som genomsyras av övergreppen, aldrig hade existerat. ibland kan sorgen göra mig arg, men det är sällan jag blir riktigt förbannad. jag önskar att jag hade kunnat bli förbannad, för då hade det varit lättare att göra någonting konstruktivt med alla tankar och känslor. som det är nu så blir allting rent och skärt kaos och jag har svårt att hitta det fokus jag behöver för att komma vidare. får man känna såhär? får man skriva ner de saker som jag har skrivit här? är det tillåtet att vara så pass ärlig, såhär svart på vitt, där alla kan läsa? det dåliga samvetet börjar gnaga i bakhuvudet och jag försöker slå bort det, annars kommer jag inte kunna få ut alla dessa tankar. jag behöver en paus, jag måste skapa ett tomrum.

jag föreställer mig ofta hur han kommer att dö. om det kommer gå snabbt och smärtfritt, eller om han kommer ha tid att reflektera över de val han har gjort i sitt liv. jag funderar på om han kommer känna ånger, om han kommer säga förlåt. om han kommer önska att han hade valt annorlunda. jag undrar om han kommer att ligga där och önska att han hade gjort mer av sitt liv. sedan har jag ingen aning om hur hans liv ser ut idag. jag kan föreställa mig att mamma fortfarande räddar honom, som så många gånger förr. jag kan föreställa mig att han pratar med lillasyster som om ingenting har hänt. och det kan göra mig förbannad. att hon verkar ha den bror som jag trodde att jag hade. men när han väl dör, hur det än må vara, hur mycket han än skulle kunna känna ånger över vad han har gjort, så kommer jag inte att befinna mig på hans begravning. jag har ingen anledning att finnas där för ett eventuellt förlåt. allting har liksom redan gått för långt, det har redan gått för lång tid för att kunna förändra det som har skett.

han är redan död för mig.

"avoidance"

jag undrar när jag lärde mig det undvikande beteendet. jag undrar om det var någonting som tvingades fram hos mig, eller om det var en väg jag valde att gå för att det var lättare så. jag har ingen aning. jag vet inte vem jag ska vända mig till för att svar på frågor om varför jag är som jag är, varför jag fungerar som jag gör och varför min problematik har blivit så pass omfattande som den i dagsläget är. om jag spekulerar utan att analysera kan jag hitta små pusselbitar av svar till vissa av mina frågor, men långt ifrån tillräckligt många för att kunna färdigställa pusslet som har blivit jag. just nu känns det som att jag saknar alldeles för många bitar.

min samtalskontakt börjar förstå hur jag fungerar och hon delar med sig av sina tankegångar kring min problematik. hon hör inte till de som sitter med benen i kors och har knutna händer i knät. hon hör inte till de som frågar "vad tror du det beror på?", "hur får det dig att känna?", "hur ska du lösa det" - och det uppskattar jag enormt. varje samtal avslutas dock med en fråga, men den tycker jag faktiskt om. "och vad behöver du då träna på till nästa gång?". det är en okej fråga. hon vet att jag är en reflekterande människa, så hon ger mig möjligheten att reflektera konstruktivt innan vi säger adjö. min nya träningsform är härmed: att sluta undvika allting.

vi får se hur det går.

"familiar face in the crowd"

det blir extra obehagligt för att jag vet att han inte finns här, rent fysiskt. han har aldrig varit här. men ändå kommer han hit, och han förpestar min tillvaro och det gör mig rädd. människor som påminner om den som förgrep sig på en, på de mest otippade platserna, vid de tillfällen då man som minst förväntar sig det. en sådan sak gör mig livrädd. denna plats blev min trygghet ganska snabbt. en plats som inte hade dåliga minnen, som ingen hade lyckats förpesta och det var bara min fristad. den fristaden har delvis blivit förstörd nu, på grund av en totalt främmande människa som ser ut som min förövare. jag var allt annat än beredd när jag såg honom och det i sig skrämde mig nog ännu mer än att se ett bekant ansikte bland en hög av okända. jag vill inte att människors utseende ska få mig att tänka på honom, jag vill inte tänka på honom när jag inte är beredd, helst vill jag inte tänka på honom alls.

men det gör jag.

och det gör mig rädd att han nästan påverkar mig mer när han inte är här. där och då så visste jag vad jag hade att vänta mig. det syntes i hans ögon, på hans blick. jag kunde läsa av det på hans rörelser, på hans gestikulerande, på tonen i hans röst. ingenting av det finns med mig i vardagen längre och ändå är jag nästan mer rädd nu, än vad jag var då. idag kan jag inte försöka värja mig, som jag kunde då. där hade jag en fysisk person att försöka agera ut mot, även om jag i nio fall av tio frös. men om jag hade kunnat agera ut, så hade det varit han som hade tagit den smällen och det hade inte varit mer än rätt. idag slåss jag mot vålnader, mot demoner. jag kan slå för allt jag är värd, men allt jag träffar är luft. och den största kampen pågår ändå inuti, för i mitt huvud är kampen ständigt pågående. hela mitt system är på helspänn dygnet runt, för jag vet aldrig när nästa smäll kommer att komma. jag får ingen förvarning, det finns inga tecken att läsa av, det finns inga subtila toner att lyssna till. det är alltid allt eller inget och det gör mig fullkomligt utmattad. jag är alltid på min vakt och när jag väl måste slåss, så är den ork som fanns redan long gone.

och där stannar jag. utmattad. på helspänn.

"the truth, the whole truth"

jag har en mapp under mina favoriter på denna dator. en mapp som är full av bloggar, skrivna av individer som har blivit utsatta för sexuella övergrepp. några av dem har jag mailkontakt med och deras bloggar har jag även sparat i en mapp i telefonen. jag läser dem dagligen och om det inte finns några nya inlägg att tillgå, då går jag helt enkelt tillbaka i deras arkiv och läser orden som jag redan läst flera gånger förr. många gånger känns det som att få en riktig käftsmäll av verkligheten, då orden som blivit skrivna är så fruktansvärt träffsäkra och ärliga. jag tycker om att läsa ärliga ord, jag tycker om att läsa om verkligheten och då spelar det egentligen ingen roll hur mycket sanningen svider. jag tar hellre en smärtsam sanning än en fullkomligt magisk lögn. jag är less på lögner. jag är less på att bidra till dem. jag är less på att rätta mig in i ledet och anpassa mig efter en majoritet. jag pratar inte om samhället, jag pratar inte om landet, jag pratar inte om världen. jag pratar om min egen familj. indirekt så rättar jag mig efter dem. indirekt så tänker jag på vad jag säger och skriver för att de inte ska ta illa upp. varje gång jag har skrivit något om dem, så har jag fått dåligt samvete. alldeles för många gånger har jag gråtit, haft ångest och hjärtklappning och inte vetat var jag ska ta vägen.

och saken är den, jag har ingen anledning att få dåligt samvete. jag gör ingenting annat än att berätta sanningen och det är min rätt. det finns de som vill att jag ska vara tyst, de som skruvar på sig när jag berättar, de som hellre låtsas som att det inte finns.  men jag kan inte låtsas som ingenting, det är min verklighet det handlar om. jag tror inte att min ångest och min hjärtklappning har kommit till mig för att jag har skrivit saker om dem som de kan uppfatta som sårande eller stötande. jag tror att jag har fått det för att jag fortfarande tänker mig för innan jag berättar min sanning. jag berättar inte hela. jag berättar knappt halva. jag går som katten kring het gröt och hoppas att omgivningen ska kunna fylla i luckorna som jag lämnat tomma. och jag får ångest av att vara tyst. jag får ångest av att indirekt tvingas in i tystnaden efter alla dessa år. och jag får ångest av att höra flera år gamla meningar spelas upp i mitt huvud på repeat och få mig att tänka efter både en och två gånger innan jag öppnar min mun. och det är inte okej. jag vet att jag har lika stor rätt som någon annan att prata om mitt förflutna. jag har lika stor rätt som någon annan att ta plats i en folkmassa. och jag har definitivt all rätt i världen att berätta hur jag har påverkats av att bli utsatt för sexuella övergrepp av min egen bror.

så, det är precis det jag tänker göra.
inga halva sanningar, inget "katten kring het gröt" och inget dåligt samvete. bara ren och skär ärlighet, oavsett hur ont det kan göra.

"i´m back"

jag vet inte varför jag skriver inlägg här så sällan nu för tiden. det handlar inte om att jag inte har saker som jag behöver få ner på pränt, för det har jag onekligen. men varje gång jag loggar in här, så uppkommer en spärr i mitt system. jag vet inte om det beror på att jag fortfarande, någonstans i mitt inre, känner ett sorts obehag över att jag vet att obehöriga har tillgång till mina ord. kanske handlar det om det, kanske handlar det om någonting helt annat. kanske börjar jag närma mig att berätta saker som man "egentligen inte får" säga. kanske hindrar jag bara mig själv, för att undvika att verkligheten ska bli allt för påtaglig. oavsett anledning så är det inte rättvist att vara tyst. det är inte rättvist mot mig och det är inte heller rättvist mot alla er som har hittat hit och hittat stöd i mina ord. jag har själv börjat hitta människor som jag indirekt delar ett förflutet med och deras ord ger mig stöd, deras resor hjälper mig på vägen och allt som dessa människor gör för mig, det vill jag göra för er som har hittat hit också. så, jag kommer att skärpa mig.

den största anledningen till att jag började fundera på att starta en blogg om mitt förflutna var för att jag ville dela med mig att det jag bär på. jag ville uppmärksamma att sexuella övergrepp finns och visa att det inte bara är "läskiga gubbar" som är förövare. jag ville skriva, jag ville lätta på trycket, jag ville hitta likasinnade och jag ville göra en skillnad. jag pratade med min partner om det och han var rädd om mig och var ganska försiktigt ifrågasättande. han undrade om jag skulle orka med det, om jag inte var rädd för att människor skulle behandla mig illa. vi diskuterade huruvida jag skulle vara öppen om det eller om jag skulle skriva anonymt. jag var fullkomligt inställd på att vara öppen, på att sluta gömma mig och sluta kuva mig för felaktiga inställningar gällande förövare vs. offer. men bloggen blev trots det anonym i slutändan. jag betvivlar att jag kommer vara anonym på denna blogg i framtiden, men för stunden får det vara så. folk kommer reagera när jag visar vem jag är, men det får vara så. det är mitt liv - och det är mitt val.

"thank you"

det har gått drygt en månad sedan jag skrev någonting här sist. det finns många anledningar till tystnaden, men mest har jag dragit mig för att skriva vad jag tänker och känner. jag vet inte riktigt varför, det är trots allt mina känslor och jag har all rätt i världen att känna som jag gör. bortsett från att jag, anonymt, har varit med i tidningen - så har jag även blivit kontaktad av en frilansande journalist som ville skriva en artikel om mig i en annan tidning. det känns smått overkligt, men samtidigt så är det också en befrielse att veta att det finns journalister som faktiskt vill synliggöra detta. jag skulle vilja tacka er båda två, för att ni faktiskt ser detta som någonting viktigare än att sälja lösnummer, för att ni vill synliggöra problematiken som sexuella övergrepp orsakar och för att ni tar er tiden att få allting sanningsenligt och riktigt. jag uppskattar journalister som vill göra skillnad. tack för att ni bidrar till förändring.

jag vill även passa på att tacka alla andra överlevare där ute som har haft modet att bryta anonymiteten och ta kontakt med mig. jag uppskattar det oerhört mycket och jag finner det väldigt befriande (och sorgligt) att vi sitter i samma båt. jag beundrar att ni delar med er av era historier och att ni slåss för er själva. ni är betydligt starkare än ni tror och er styrka får mig att kämpa ännu mer för att få det liv som jag borde ha fått från början. tack för att ni finns - och tack för att ni delar med er. tillsammans så kanske vi faktiskt har lyckats bidra till en förändring, tack vare att vi alla, på ett eller annat sätt, har valt att bryta den tystnad som vi en gång tvingades till. jag hoppas att det finns fler som vågar bryta tystnaden. tack för att ni finns. tack för att ni gör skillnad. ni betyder.

"no more silence"

har du blivit utsatt för samma förövare som jag? är du omedveten om det? har du hamnat på min blogg av en slump och sitter nu och funderar på om den man som utsatte mig, är densamme som utsatte dig? sitter du någonstans i landet och är omgiven av mörkret som skrämmer dig så till den grad att du önskar att du hade kunnat krypa ur ditt eget skinn? försöker du fokusera på vardagliga ting, samtidigt som du inte kan sluta höra hans röst i ditt huvud? anstränger du dig för att inte se hans ansikte i alla människor du möter? slåss du för allt du är värd, för att slippa återuppleva övergreppet han tvingade dig till? tar du till alla medel som finns tillgängliga, för att slippa se den svarta, kåta blicken han besitter när han penetrerar sönder din integritet till småbitar?

för hur ska man veta? hur ska man kunna veta hur många som är offer för samma förövare, när lagen tvingar oss att värna om deras integritet? när vi inte får uppge deras namn eller avslöja deras utseende? hur ska vi kunna skydda oss från den förövare som redan har utsatt oss, när ingen vill inse att de onda människorna finns närmare än omgivningen tycks tro? hur ska vi kunna bli trodda, när ingen vill lyssna när vi berättar? hur ska vi kunna uppge några vittnen, när vi redan i förväg vet att ingen har velat uppmärksamma det som har pågått? hur ska vi kunna hitta någon som vill och vågar tro på den verklighet vi berättar, när samhället har visat att det är lättare att vända andra sidan till? att det är lättare att inte lägga sig i, att det är bättre att låtsas som ingenting.

vi får ju knappt prata om vad som har inträffat, och om vi får, så är det ingen som vågar tro på det vi berättar. för han som har utsatt oss, han var ju så trevlig. det kommer alltid att finnas någon som tycker det. det kommer alltid finnas de som inte vill kännas vid att deras förälder, syskon, barn, släkting, lärare, tränare, bästa vän, partner, barndomsvän, kollega eller chef skulle utsätta någon annan för ett övergrepp. för att han var ju så trevlig. han som utsatte oss skulle aldrig lägga en hand på någon. men ändå är det just det han har gjort. det finns alltid någon som känner den trevliga sidan av en förövare, det finns alltid någon som hellre vill fokusera på det som är bra. och det värsta är att han kanske var trevlig mot oss också. till den dagen då han inte var det längre.

och det är där det blir så fruktansvärt svårt. för den trevliga sidan, den roliga sidan, den omtänksamma sidan, den beskyddande sidan.. den fanns bara där för att vagga in oss i en falsk trygghet. en form av falskspel för att få oss att sänka garden, ett sätt att få oss att bli så osäkra på det vi utsätts för, att vi inte vet vad som har inträffat. och vi vet inte hur vi ska prata om det. det enda vi vet är att det gör ont, så fruktansvärt ont och det känns så fruktansvärt fel. men någon som var så trevlig skulle ju aldrig göra så. men vi, vi som har blivit mer än övertygade om den andra sidan, vi vet hur sanningen ser ut. vi vet hur falska människor beter sig, vi vet att de inte visar mörkret för alla i omgivningen. vi vet också att förövaren inte behöver vara ett svin i livets alla situationer, men;

vi vet också att att de var ett svin i de situationer som de tvingade oss att uppleva.

"paranoid"

"..ja alltså, hände någonting efter att du fyllt tretton?"

den frågan fick jag ställd till mig idag när jag vaknade av telefonen. jag förstod inte vart jag var och först förstod jag inte vem det var som ringde, eller varför. jag uppfattar aldrig namnet, men uppger mitt eget. en man på andra sidan telefonen, han pratade om mitt namn, om min adress, om hur jag överlevt vintern och att jag borde vara van kylan med tanke på varifrån jag kommer. hans frågor känns onödiga, nästan på gränsen till skrattretande. du känner inte mig, men du ringer och försöker mjuka upp mig för att sedan hugga av mig huvudet. kom till poängen, varför ringer du och väcker mig när jag för en stund inte drömmer mardrömmar?

och där kommer slaget. åklagaren vill ha svar på fler frågor. en man jag aldrig haft kontakt med tidigare har fått order om att hitta svaren. jag känner mig olustig och jag sätter mig på trappen och kedjeröker, trots att jag har jobbigt att andas. jag svarar på hans frågor, förstår inte varför de tror att allting slutade efter den där första gången. jag var tydlig när jag gjorde anmälan, jag var tydlig när jag fick åka in på förhör, jag har varit tydlig i telefonen med andra poliser - men det verkar inte ha gått fram. det känns som att de inte har lyssnat på mig, eller så testar de mig bara för att se om jag har berättat sanningen eller om jag har ljugit ihop en historia.

men jag berättar. jag säger hur länge allting pågick, jag får ge detaljer av övergreppen. han vill vet hur ofta, om jag kan uppge datum. jag svarar nej, det var så ofta, det var dagligen. datum kan du själv kolla upp i en kalender, jag kan inte minnas alla enskilda datum, jag har fullt upp med att minnas allting annat. han frågar efter reaktioner, jag berättar om de dåliga. han frågar efter vittnen, trots att de sedan länge har fått min vittneslista. jag uppger namn, ännu en gång. vid ett av namnen reagerar han, jag tror att han känner honom, frågar var han kommer ifrån för att vara säker. det känns så fruktansvärt olustigt. alla känner alla, jag blir paranoid.

han upprepar det jag säger, frågar efter namn på de som fanns i mitt liv. han frågar vilka jag bodde med och plötsligt är flera gamla ex inblandade. jag förstår inte hur det blev så. jag skulle svara på frågor, om dessa frågor varit så viktiga varför har det då tagit ett halvår att ställa dem. jag kan inte förstå. och jag är orolig och nervös och jag har panik i bröstet. hjärtat slår så hårt att det gör ont att andas, så jag låter bli. jag tar ett andetag i panik när det börjar bli akut, men mest försöker jag undvika att känna. det jag känner nu, det vill jag bli av med. och han tror att det slutade när jag var tretton. jag säger att jag var nitton och plötsligt blir han tyst. "oj".

"take a stand"

"När det gäller grova övergrepp har anmälningsbenägenheten alltid varit högre, liksom att den alltid varit mindre när den drabbade känner förövaren, berättar Klara Hradilova Selin."

hela artikeln går att läsa här:
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/allt-fler-far-stod-for-att-vaga-anmala-overgrepp

och det är just ovanstående som skrämmer livet ur mig. alla vet att den vanligaste förövaren är någon som är bekant, vän, partner eller släkt med brottsoffret. med tanke på hur många det är som har börjat anmäla dessa typer av brott (även om jag även tror att det är en ökning av brotten i sig och därmed även ett större mörkertal än tidigare), så betyder det att nästan alla, på något sätt, är kopplad till en förövare. jag vet att jag är kopplad till en förövare, därmed är även de som står mig nära det också. vi vet alla hur många "fula gubbar" det finns därute, men ändå är det så få som vågar inse att den "fula gubben" också kan ha en familj. det kan vara din granne, det kan vara kassören där du storhandlar med din familj, det kan vara läraren eller idrottstränaren, eller den där snälla partnern som alltid är så trevlig och kramgo.. du kanske stöter ihop med en förövare varje dag, utan att veta om det - enbart för att förövaren har valt att inte utsätta just dig. förövaren kanske har valt att utsätta någon i det egna hemmet istället, medveten om att risken att bli anmäld är lägre på det sättet. även förövare följer debatten, de vet vad de ska göra för att inte bli upptäckta.

och ändå undviker man att anmäla. även om jag kan förstå varför, till viss del.. så är det ändå så fruktansvärt overkligt för mig. jag förstår rädslan, obehaget, de subtila hoten, skammen, förnedringen, rädslan över att inte bli trodd, rädslan för att bli utpekad, rädslan för ifrågasättningar, rädslan för vilka konsekvenser en anmälan kan få, rädslan över tisslet och tasslet och rädslan över att behöva möta de kalla, frågande blickarna från främmande människor som har hört ordet på stan. tro mig, jag vet hur det känns.

jag kan inte låta bli att tycka att man har en skyldighet som brottsoffer att ta ett steg ifrån sin egen situation och faktiskt tänka om lite. i nio fall av tio hade man försökt övertala en vän att göra den där polisanmälan om man visste att denne hade blivit utsatt av någon, främmande som bekant. man vet vad som är rätt och fel, men man låter gränserna suddas ut när man själv sitter i den där båten och inte riktigt vet hur man ska benämna det man har blivit utsatt för. det är lättare att avfärda, att låtsas som att det inte var så farligt, som att man hade sig själv att skylla - det är betydligt lättare att ta den vägen, än att erkänna för sig själv att någon har tagit någonting ifrån en mot ens egen vilja. det är lättare att trycka ned sig själv, innan någon annan eventuellt hinner göra det åt en. jag vet precis hur det är. och med tanke på dagens brist på sexualkunskap i skolorna och bristen på föräldrar som vågar prata om blommor och bin, så får vi knappt lära oss vad okej sex är. vi blir inte informerade om sexuella övergrepp, så hur ska vi kunna veta om (eller när) vi har blivit utsatta för ett? det är hemskt att det är så många som inte är medvetna om att det som hänt dem, är fel.

jag var en av dem. under och efter det första övergreppet kändes allting så fruktansvärt fel. det gjorde så smärtsamt ont, en del av mig dog för varje penetrering och jag minns att jag tänkte "är det såhär det ska vara?", samtidigt som hela mitt väsen skrek "det här är fel!" - den känslan raderades samtidigt som omgivningen fick veta vad som hänt och ingen av dem reagerade som jag; jag skulle vara tacksam. det bevisade för mig att omgivningen ansåg att det var mig det var fel på och inte på min förövares handlingar.

"..övergrepp ska anmälas, inte tolereras."

"nobody said it was easy"

"..nobody said it was easy
no one ever said it would be this hard.."

där och då trodde jag inte att det skulle spela så fruktansvärt stor roll att få en sådan reaktion. jag tror inte att hon var medveten om det heller. det är ytterligare en sak som skulle visa sig flera år senare. men nu vet jag bättre: den första reaktion man möts av, avgör hur lätt eller svår resten av resan blir. jag kan förstå om hon inte visste vad hon skulle säga. jag kan förstå att det spelar roll att jag inte var förmögen att berätta hela sanningen på en gång. men jag vet också att jag sa allt jag var förmögen att berätta. ju mer man berättar, desto verkligare blir det som har hänt. kanske försökte jag intala mig själv att det bara var en dålig dröm, att det inte var så fruktansvärt hemskt. men det är bara en trösttanke, för jag vet alldeles för väl att det var och är precis så hemskt som jag upplevde det där och då. det har inte minskat med åren, det har ju snarare eskalerat, tillsammans med alla mina mardrömmar och flashbacks.

och det var aldrig någon som sa att det skulle vara lätt att ta itu med övergreppen. det var aldrig någon som kunde lotsa mig rätt bland den hjälp som finns att få. det hjälpte inte att gå till en kvinna på PBU som såg ut som en fröken från trettio-talet, med benen i kors och händerna knutna i knät. det ingav inte direkt något förtroende. det hjälpte inte att gå till skolans kurator som tyckte det var passande att bryta tystnadsplikten. det hjälpte inte heller att gå till en annan kurator på en annan skola, för han kom inte ens ihåg mitt namn och på varje möte fick jag upprepa vad vi pratat om på föregående möte, för att han själv inte kom ihåg det. inte heller hjälpte det att gå till psykologen på psykiatrin som ansåg det vara passande att prata i telefonen med sin familj när hennes patient satt i fåtöljen och väntade på att få lätta på trycket. det hade kunnat hjälpa att prata med den trevliga kuratorn på psykiatrin, men då kände jag mig inte redo och hon pressade inte på. nu är jag så redo som jag kan bli och jag har gett det ännu ett nytt försök. igen.

och det var aldrig någon som sa att det skulle vara så fruktansvärt svårt att må bra igen. det var ingen som berättade att man får kämpa på egen hand, att man får slå sig blodig för att få den hjälp man behöver och det var ingen som sa att vården inte tar en på allvar. det var ingen som berättade att man får slåss så hårt för sin egen överlevnad att man till slut inte orkar längre. det var ingen som sa att man inte får hjälp om man är medveten om hur dåligt man mår och om man vet vad man behöver för att må bra. det var ingen som sa att man inte får hjälp om man säger att man har hamnat i en depression, för att deprimerade människor vet ju inte om att de är deprimerade. men jag vet. jag vet hur jag mår, jag vet varför, jag vet vad jag behöver och jag vet att hjälpen finns att få. så varför kan då inte hjälpen inse att jag faktiskt är här? varför vill hjälpen inte inse att man är redo nu? varför är allting så omvänt?

mitt svar på den frågan?
för att ingen sa någonting alls.

"we have nothing left"

"..find a new one to fool
leave and don´t look back, i won´t follow
we have nothing left
it´s the end of our time.."

träffsäkra texter är guld värda när man behöver sätta ord på känslor som man själv inte riktigt kan uttrycka. i vanlig ordning kan jag inte riktigt skingra alla tankar och känslor som cirkulerar, eller så är det helt enkelt så att jag inte vet vilka som bör ha tillgång till dem. jag vet att det finns människor som läser dessa ord, som egentligen inte har någonting med mina ord att göra. kanske är det just det som ibland sätter käppar i hjulen för mig när det kommer till att skriva ner allt jag behöver bli av med. det blir en spärr som hindrar mig från att skriva det jag vill skriva och jag tycker inte om den känslan. även om allt som jag skriver här är väldigt privat, men samtidigt öppet för allmänheten så blir tankarna kring innehållet lite konstiga ibland. jag vet att det finns många som inte hänger med i hur jag skriver eller hur mina tankar går och jag vet också att det är många som inte förstår att jag inte har problem med att vara så pass öppen inför totala främlingar. men det har aldrig varit främlingar som har skadat mig, det är de som har (eller borde ha) stått mig nära. och jag vet att minst en av dem läser. samtidigt behöver det kanske vara så. de kanske behöver läsa mina ord. jag kanske behöver att de gör det - jag vet inte. men det rör mig inte i ryggen att främlingar läser, de kan inte orsaka skada.

en av alla tankar som har cirkulerat mer än vanligt de senaste veckorna är huruvida jag vill ha någon fortsatt kontakt med min blodsfamilj. jag pratade med min samtalskontakt om mina tankar och känslor kring just detta och hon sa någonting som jag inte har tänkt på tidigare och som jag inte riktigt kan släppa: "de kan inte förändra det som har varit, frågan är vad de kan ge dig idag. om du tror att du skulle förlora mer än du vinner på att ha dem i ditt liv, så är det kanske dags att avsluta det."

jag är fullt medveten om att det förflutna inte går att ändra på, att historien inte kan skrivas om. det är ingenting jag begär heller. även om jag självfallet önskar att de åren aldrig hade existerat, så försöker jag inte förändra på det som har varit. men jag vill ha svar på mina frågor, jag vill veta hur det kunde inträffa och varför i hela friden ingen reagerade, kontaktade socialen, gjorde en utredning och varför ingen frågade om jag ville göra en polisanmälan. någon måste ha misstänkt att någonting inte stod rätt till. jag vet hur jag var i de åldrarna. jag vet hur jag mådde, hur jag såg ut och hur jag betedde mig. men det var ingen som reagerade. och jag vill veta varför. jag vill veta vilka som är medskyldiga och jag vill veta varför allt fokus hamnade på att jag skulle prata sönder övergreppen, istället för att dela upp fokuset så att min förövare kunde få hjälp, för hjälp - det behöver han. och det är väl litegrann där jag står idag. jag har stora problem med att hitta någonting som på något sätt skulle kunna liknas vid en vinst, om kontakten skulle fortgå. mörker, skador, oro och ångest är väl de mest återkommande tankarna och känslorna i samband med detta ämne. jag har fortfarande inte bestämt mig, jag vill vara hundra procent säker på mitt beslut, även om jag redan vet vilket håll det lutar mot.

"hide all the bruises"

"well i hide all the bruises, i hide all the damage that's done
but i show how i'm feeling, until all the feeling has gone.."

jag kan inte direkt påstå att ovanstående text stämmer in till fullo, för jag försöker inte dölja det som har hänt mig. jag försöker inte låtsas som ingenting. däremot visar jag det inte för vem som helst, när som helst. och jag visar vad jag känner och jag kommer förmodligen fortsätta visa vad jag känner, tills jag känner att jag har sagt allt jag har att säga. ord brukar inte sina för min del, så den dagen kanske aldrig inträffar, men jag vägrar i alla fall rätta mig in i ledet och försöka låtsas som att ingenting har hänt mig..

för det har det.

"playing with fire"

"..det är att leka med eld, när du drar upp det här igen
för du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen

det finns ingen att behaga, inget att förklara
inget att försvara, jag gav upp för länge sen.."

även om inläggen inte har funnits för er att se, så har jag skrivit många inlägg i mitt huvud. tankarna har varit värre än på länge, precis som mina mardrömmar och mina flashbacks. jag har spenderat stor del av min tid till att försöka processa informationen jag har fått ta del av, men det är svårt att komma någonstans i tankarna när man inte får svar på de frågor man har. jag har varit rätt lättretlig, irriterad och väldigt känslosam de senaste veckorna. förmodligen behöver jag gråta, men jag har valt att bli arg istället. på något sätt känns det lättare så, i alla fall för stunden. det blir nämligen mycket lättare att fokusera och jag slipper få huvudvärken som alltid följer tårarna på köpet. men ändå känner jag ett behov av att bryta ihop, så jag förstår inte vad det är som hindrar mig.

jag hade väldigt många mardrömmar för åtta, tio år sedan och sedan hände någonting som gav mig ett uppehåll från dem. kanske var det all alkohol jag pressade in i min kropp för att slippa att känna och det resulterade i att jag gick i en konstant dimma av halvfylla som trubbade av hela mitt system. jag kan sakna den känslan ibland. känslan av att slippa känna kan vara så fruktansvärt saknad när allting annat är för mäktigt, för komplicerat, för invecklat och för smärtsamt för att kunna hantera. men jag vill ändå inte bli avtrubbad, jag vill uppleva hela känsloregistret och veta med mig att jag har tagit den där långa vägen som jag vet att jag måste ta, för att sluta leva i det förflutna. jag måste våga satsa på frihet, även om jag inte vet när, var eller hur det ska gå till.

mardrömmarna har alltid visat sig på samma sätt. det har alltid varit samma årstid, samma individer, samma känslor i kroppen och samma förvirring och panik när jag väl vaknar upp ifrån dem. det är alltid konfrontationer och jag har alltid ont i huvudet, revbenen och magen när jag vaknar. för några dagar sedan vaknade jag av en sådan mardröm. värken i kroppen höll i sig i flera dagar och det gjorde ont att andas. jag hade konfronterat min förövare, igen. jag skrek, jag grät, jag försökte ta mig därifrån, men jag kom ingenstans. och det är alltid samma visa. jag ställer mina frågor, men får inga svar. antingen drömmer jag om honom och de drömmarna är alltid värst. jag vet aldrig var jag är när jag väl vaknar och det tar en lång stund innan jag inser var jag befinner mig.

men jag drömmer inte bara om honom. jag drömmer även om ett annat syskon och även där ligger allt fokus på någon form av konfrontation. jag ifrågasätter systerskap, jag ifrågasätter familjeband och varje gång jag vaknar ifrån de drömmarna är jag förbannad och har full koll på var jag befinner mig. det händer även att jag drömmer om föräldern och där är det en konfrontation utan dess like. jag vet aldrig vad som blir sagt, men jag har tydliga bilder av hur vi ser ut och hur vi rör oss, vårt kroppsspråk och våra gester. varje gång jag vaknar från det, så är jag fullkomligt tom på allt vad känslor heter. och så här fortsätter det, natt efter natt efter natt och jag får ingen paus ifrån det. jag försöker med alla medel jag har att tänka på allt som inte har något med dessa individer att göra, men nej.. mardrömmarna återkommer varje natt och mina flashbacks är dagliga och därmed kan jag inte andas.

"can´t breathe"

"is something wrong with the air
since you can't breathe in here
how long have you held your breath
oh dear

what is closing you in
must be a giant dream
it's not your life we have seen
oh dear"